Ett ögonblick i mitt liv.

När dom sa efter 3 års väntan att jag skulle få operera min axel. Jag tänkte YES! Äntligen ska jag få kunna göra de jag vill i mitt liv, allt! Men de tog bara en sekund innan hon hade sagt att jag skulle få operera mig så rabblade hon upp saker som jag inte skulle kunna arbeta med, att sommaren kommer bli väldigt jobbig pga av att jag kommer ha ont. Att de är 50 % chans att de lyckas.

Jag hann inte ens få bli glad i en minut innan de negativa skulle komma!

Men jag tänkte endå positivt och tänke att de finns ju 50 % chans att den lyckas! Och att de inte blir värre..

Men de blev de..

Nu kan jag knappt lyfta min egen hund så får jag ont, jag kan inte sitta i soffan och armen på soffstödet/armstödet som finns på soffan utan att få ont!

Jag skulle få börja rida i oktober, de jag älskar mest! De enda som får mig lugn och skippa all ångest. Där duger man. Men icket!

Känner att de här blev ett väldigt deppigt inlägg men jag var tvungen att skriva av mig.
Ingen sa att de skulle vara ett positivt ögonblick..


De här var några dagar efter operationen, då fick jag gå med en sån där klump på armen..


I somras så fick jag ha tejp på min axel.. Jag badade en gång Sommaren 2010..


Här ser man ganska tydligt att mina axlar inte är speciellt raka.. Den vänstra är den som är fukkad ;)